Här var jag är

Visst har jag åkt skidor. Idag hände det. Alla muskler skulle få jobba. Och det fick de sannerligen. Först måste jag lära mig det där med valla. Karin Skogsdal lärde mig att Blå Swix går i alla väder. Men sannerligen inte i kväll. Först var jag lite orolig att inte lamporna skulle tändas för innan jag kom iväg var det redan skymmning. Ok, uppe på Sahavaara parkering tog jag helt resolut ner skidorna från det tidigare nämnda takräcket. På med de minst tio år gamla skidorna med de minst lika gamla pjäxorna och ner för första kvindomsprovet. Lika med störtlopp med en halsbrytande fart, Klarade det rätt snyggt med bortplogade spåret som följde där nere. Någon har kört en maskin på spåret, tror det är något samband med gruvan och elledningar. Sen var det bara uppför för att föjas av nedför med ett spår som inte existerade längre. Jag kunde lika gärna ha åkt ute på ängen hemma, helt ospårat. Min ambition var minst 7,5 km men det blev nog ändå lika mycket konditionsträning i snödjupet. Kände mig ensammast i världen med vinande vind i öronen och skidor som försvann i snödjupet. Plötsligt ringer telefonen i fickan och Laura har en fråga. Blev glad att någon ville prata men sa att jag måste ringa upp när jag är hemma för jag höll på att frysa till. Uppför alla backar och tillslut blir man till och med glad att se belysningen från kyrkogården för då visste jag att det inte är långt kvar till bilen. 2,5 får räcka. Jag vill hem. Nästa gång tar jag skoterleden för den vet jag att det ibland kommer möte på. Skam den som ger sig. Peltonen och jag klarade det.