Kallt
Draken vaknar snart
I kväll var det mer tydligt än tidigare, ljuset har väl inte tidigar fått en chans att tränga igenom under vår gråa, molntyngda höst. I backen ner för Sahavaara ser jag tydligt stålarmaturerna med alla de lampor uppå. Det är nära nu. Om jag inte trott på det tidigare så är faktum här nu. Snart har all möda att ta undan det som täckt det svarta guldet lönat sig. Med hjälp av dynamit kommer det att spruta ut massor med pengar. Hoppas ingen blir en förlorare...........
Måndag
Äiti
När jag senare fick välja själv om jag skulle med dem eller stanna hemma så valde jag hemma. Det var inte heller kul alla gånger. För innan de for iväg sa Äiti -Piä vaarila ette pannu ei kiehu./ Se efter att inte pannan kokar. Det var vedpannevakt jag blev istället för att transportera hem Bingovinster. Då låg jag skräckslagen i mitt rum, kände på murstocken och försökte lyssna om det började bubbla och låta i vattencisternen vid pannan två våningar ner. Jag visste att jag skulle öppna alla varmvattenkranar om "pannan" skulle koka. Jag önskar att Äiti låtit bli att säga den där sista meningen för det hände aldrig att jag var tvungen att gå till källaren och släppa ut hetvatten. Jag ville att de skulle komma hem fort.
Vedhögen och jag
Aili sover
Så här långt
Montering
Farväl gamle vän
Regina har fått respass. Husqvarna Regina Populär kunde inte räddas trots alla proppar i världen. Med hjälp av henne har mina barn blivit mätta och vuxit till sig. Nu kan jag ju inte påstå att fina eller jobbiga gourmerätter tillagats genom åren. Mest är det väl liknande som makaroner och korv. Att barnen klagat på att jag aldrig kunde stoppa mig från att steka blodpuddingen till gränsen svårsmält var inte Reginas fel. Husqvarna låter så svenskt och rejält, som en gammal pålitlig motorsåg. Nu har vi en Elektrolux med femtio sidors manual. Efter en dags läsande har jag lyckats koka kaffe. Få se om jag kan laga mat på den idag. Nä, jag saknar verkligen dig Regina. Ha det bra dit du kommer och ge dem vad de tål! Snyft...
Jobbet
Mitt jobb på skolan är nog ett av det roligaste man kan ha. Att jobba med tonåringar är kul. Om det nu inte vore för allt det där pappersabetet. Men det hör ju också till och man får se de andra delarna som lyfter. Jag blir lyft av mina fina arbetskamrater. En som bjuder en på gott fika som hon själv inte har tid att njuta av! En annan som gör att man skrattar för ingenting och som gör att man känner sig som en annan tonåring, fnittrig och dan. En tredje som hjälper en att städa undan för hon vet hur jag är, kan inte lämna stället med stolar på snedden eller skräp på golvet. En fjärde som alltid stannar upp när man behöver ta upp något, trots att han redan är på tåget som skenar i hundranittio. Och ni är än fler som gör att man vill dit imorgon för vi har en gemenskap och vi roddar fram i ett en mycket besparingstyngd Centralskola. En eloge till oss alla, vi är bäst.
Snö är vackert
Promenad
Sakta börjar trafiken komma igång igen efter en lugn helg. Taupulijobbarna börjar installera sig för en ny vecka ute på området. Kan bara beundra dem som är där ute på myren och det jobb de gör. Lerigt, blött och mörkt.
Från mitt fönster ser jag upp på backen Pekkan Tieva och alla husvagnar på Camp Kaunis.
Vem hade trott detta för något år sedan. Och att det skulle vara mer folk som pendlar till Kaunis än till Pajala på jobb, att jag möter alla dessa bilar på morgonen på väg till mitt eget i Pajala.
Ingenting.
Har precis tittat på Hannas blogg och blivit förundrad om hur man i sin vardag kan måla tillvaron så vackert. Bilderna som förstärker det hon och Aili gör förmedlar så mycket närhet och gemenskap.
Ingenting gör mig så stolt som att se mina barn göra saker av den enkla vardagen. Jag har helt otroliga ungar.